Fotosyntesen är den process i växter, alger och cyanobakterier som har lagt grunden till vår existens. För över två miljarder år sedan började cyanobakterier fotosyntetisera och därmed att syresätta jordens atmosfär vilket skapade förutsättningar för flercelliga organismers existens. Koldioxid, solljus och vatten omvandlas till socker och i denna process uppstår en biprodukt i form av syre.
Fotosyntesen hos en växt kan fungera olika bra och mängden socker som produceras kan variera kraftigt. För att en växt skall hålla sig frisk och motståndskraftig måste den ha en komplett fotosyntes. Det flesta odlade växter fotosyntetiserar bara 20–30 % av sin fulla potential.
För att växterna skall få tillgång till alla mineralnäringsämnen den behöver lever de i symbios med mikroorganismer. Mikroorganismerna frigör näring i en form som är lätt för växterna att ta upp och i utbyte förser växten mikrolivet med mat i form av rotexudat. Det vill säga socker och kolhydrater som växterna producerar genom fotosyntesen.
Genom att tillsätta de näringsämnen som är kritiska för fotsyntesen med en skräddarsydd bladgödsling baserad på bladsaftanalyser går det att förbättra växtens fotosyntes. Den bildar då mer socker som leder till bättre tillväxt och bättre frukt men framför allt innebär det mer mat till mikrolivet. Det går alltså att öka mängden mikroliv och därmed jordhälsan genom att stärka växten. Det kan krävas ett antal bladgödslingarför att succesivt öka växtens förmåga att fotosyntetisera. Målet är att systemet kommer i balans och att det startas en uppåtgående spiral av positiva effekter. Till skillnad från motsatsen som ofta är det normala i odlade system.
Växternas hälsopyramid
Det finns ett antal parametrar som behöver uppfyllas för att kunna odla friska och starka växter med stort näringsinnehåll. John Kempf som driver konsultföretaget Advancing Eco Agriculture i USA har tagit fram en förklaringsmodell som han kallar ”The Plant Health Pyramid”. Vi har översatt det till växternas hälsopyramid.
Nivå 1 – Väl fungerande fotosyntes
Många odlade växterna ligger under nivå 1 och har en dåligt fungerande fotosyntes. Med hjälp av bladgödsling går det att öka fotosyntesen med 150–600 %. De kritiska ämnena är mangan, järn, magnesium, kväve och fosfor som måste finnas i tillräcklig mängd.
När fotosyntesen fungera bildar växten inte bara mer socker utan socker av bättre kvalitet. Det bildas mer komplexa sockerarter. Glukos binds ihop till längre kedjor, som pektin och andra polysackarider, med hjälp av olika enzym. Dessa enzym behöver mikronäringsämnen för att kunna utföra sitt jobb. Saknas mikronäringsämnen förblir en stor del av sockret i form av enkla sockerarter.
Kvaliteten på sockret som avges ifrån växtens rötter påverkar sammansättningen av mikroorganismer i jorden. Enkla sockerarter föder sjukdomsalstrande bakterier som kan snabba på angrepp av fusarium, verticillium, rhizoctonia och pythium. Komplexa sockerarter ger en bakterieprofil som är mer motståndskraftig mot sjukdomar. Fusarium och verticillium blir utkonkurrerade och kommer ej åt att infektera rotsystemet.
Närvaro av fysarium i jorden är inte det som orsakar angrepp, det är närvaron av sjukdomsalstrande bakterier som är avgörande. I en jord som innehåller fysarium som har en bakterieprofil som är motståndskraftig mot svampar uppstår inga angrepp.
Nivå 2 – Komplett proteinsyntes
När växten kan omvandla allt kväve till kompletta proteinkedjor inom 24 timmar blir den resistent mot larver och sugande insekter. För att detta skall vara möjligt behöver växterna tillräckliga mängder magnesium, svavel, molybden och bor.
Växter kan ta upp kväve i olika former vilket kräver mer eller mindre energi för växten att omvandla till proteiner. Det mest energikrävande för växten är att ta upp kväve som nitrat. Det tas upp via rötterna till bladen där de omvandlas till karbamid (urea) som blir till aminosyror som blir till peptider som blir till protein. När växten tar upp kväve som ammonium sker omvandlingen direkt i rötterna och kräver inte alls lika mycket energi. Aminosyror blir till peptider som blir till protein.
När växten kan ta upp kväve i mer komplexa former som urea eller aminosyror gör den av med väldigt lite energi. Växter även kan ta upp kväve som peptider och kompletta proteiner.
När allt kväve i växten omvandlats till kompletta proteinkedjor finns det inte längre något nitrat eller ammonium i växten. Genom att mäta mängden nitrat och ammonium i växten på morgonen, med hjälp av bladsaftanalys, får man en bild av hur väl omvandlingen fungerar.
Alla matsmältningssystem bygger på att olika enzymer bryter upp kemiska bindningar. Vissa insekter saknar enzym som kan bryta upp bindningar i proteiner och aminosyror. De är helt beroende av att det finns nitrat, ammonium och vissa typer av aminosyror i växtsaften. När kolhydrat profilen ändras till att innehålla kompletta proteiner försvinner insekternas matkälla.
Växten blir resistent mot insekter med enkla matsmältningssystem, som larver och sugande insekter, t.ex. löss, trips, spinn, vita flygare m.m. Dessa insekter lever på aminosyror och kan inte bryta ner hela proteiner. Om insekten äter på växten ändå kan det leda till att de skadas eller dör.
Nivå 3 – 4 – Systemskifte från kemi till biologi
För att nå nivå 3 och 4 krävs det att vi övergår till ett system där växten tar upp näring i organisk form. Det vill säga att vi måste sluta använda salthaltiga gödselmedel.
När växten kan ta upp näring i mer komplexa organiska former i stället för i jonform krävs det bara 1/5 så mycket energi att ta upp samma mängd näring. Växten får mer energi över och börjar lagra det som fett, oljor och vaxer. För att detta steg ska vara möjligt krävs det att jorden innehåller ett bra mikroliv.
Nivå 3 Överskottsenergi lagras som fett
Precis som hos djur, som konsumerar mer energi än vad de förbrukar, kan växter lagra överskottsenergi som fett. Växterna får glansiga blad med ett tjockt vaxlager och får ökad motståndskraft mot luftburna svampsjukdomar och bakterioser, t.ex. päronpest, mjöldagg, bladmögel, bladfläckssjukdomar, rost fruktträdskräfta m.m. De landar på bladytan men klarar inte av att med sina enzym bryta ner ytan som är rik på vaxer, fetter och oljor. Höga nivåer av fetter innebär även mycket aktivt mikroliv på växten, bland annat bakterier som aktivt motverkar patogener. Att de ökar vid nivå 3 beror nog på att de får mer mat av växten.
För att få extra energi krävs det att växten tar upp majoriteten av sin näring i organisk form i stället för oorganiska joner. Växter kan ta upp alla biprodukter som näringsväven i jorden producerar. Som tex urea, aminosyror, organiska syror, citronsyra, enzymer och fettsyror. Organiska syror och aminosyror är råmaterialet för att bygga celler för växtens uppbyggnad. De binder även mineraler ifrån jorden som tillåter växten att ta upp näringsämnen i form av kelat. Detta är en väldigt effektiv form av näring. Det är som att ge växten ett halvfabrikat.
Genom att öka mängden fett i grödorna får de ett högre energiinnehåll. Gräs innehåller normalt sett 1,5 % fett, men det går att öka till 4–5 %. I vissa fall ända upp till 8%. Dvs 3–4 ggr mer fett. När man nått den här nivån av växthälsa kan man producera växter, frukt och grönsaker med högt fettinnehåll. Växterna behöver då mycket mindre vatten, eftersom de gör av med mindre och de tål torka och värme mycket bättre.
Växten lagrar inte bara fett utan avger en del i sitt rotexudat i form av lipider. Lipider är en matkälla till svampar som bildar humus. Detta gör det möjligt att öka mängden organiskt material i jorden och börja lagra kol i marken.
Nivå 4
Växtens immunsystem triggas av mikrolivet i jorden. Med fetterna från nivå 3 kan växterna nu producera sekundära växtmetaboliter (PSM), som fytoalexin, terpenoider, bioflavonoider, sesquiterpener och tanniner. Dessa ämnen bildas av växten som ett aktivt immunförsvar. Det ger skydd mot insektsangrepp, UV-strålning, bakterie- och svampsjukdomar samt överbetning av djur. Växten blir resistent mot skalbaggar (bitande insekter med antenner), nematoder och virus. Det går att förebygga infektioner men även omvända en påbörjad infektion och få växten att återhämta sig.
Alla växter producerar dessa ämnen på någon nivå hela tiden, till och med sjuka växter. Men volymen ökar kraftig vid nivå 4, upp till 4 gånger. Vissa av ämnena är antinäring och är inte bra för oss människor, som tanniner och fytater. Men däremot är väldigt många ämnen bra för oss och kan höja vårt eget immunförsvar. Exempel på dessa är antocyanin, resveratrol och lykopen. Aktiva bakterier, aktinobaterier och svampar i jorden och på bladen triggar till höga nivåer av smakämnena lykopen, resveratrol, antocyanin. Det innebär att på den här nivån börjar vi odla grödor som gynnar vårt eget immunförsvar och som dessutom smakar mer.